Gubbängen var det sista stoppet som Julias kompis L och hans mamma L den äldre följde med på. Det började bli lite mörkt, klockan var ju nästan 15.30 i Sverige, denna mörka del av världen, och det kanske bidrog till stämningen, men vi fick inte direkt någon inspiration av Gubbängen.
Men vi börjar från början. Det finns en viss likhet med Hökarängen i det att man möts av en hög betongkoloss med namnet på förorten tryckt på sidan.
Sedan upphörde likheterna. Gubbängens centrum bryts mitt itu av en bilväg, vilket gör det något opraktiskt. Det finns dock en liten park i skuggan av höghuset, som nog kan vara trevlig på sommaren.
På andra sidan tunnelbanespåret ligger vad ser ut som ett stort nybyggt område med fullt av bostadshus troligen uppförda på 2000-talet. Vi blev överraskade över denna stora satsning och undrade hur det såg ut där före byggnationen. Någon läsare som har svaret på den frågan?
Som avslutning vandrade vi ut på en stor äng, vilken gjorde oss lite bättre till mods. Det är alltid trevligt med öppna platser mitt i betongen, tycker jag. Så denna var ett klart plus för Gubbängen.
I slutänden är dock denna förort inte någon som passar mig.