Café Glada barn

Igår var Julia på kafé. Ett kafé utformat just för henne. Vi hade blivit medbjudna till Café Glada barn, där 0-2-åringar kan leka utan att föräldrarna behöver vara oroliga för att de ska sätta någon leksak i halsen eller bli omkullsprungna av äldre barn. Där finns också mackor och fikabröd att köpa för oss vuxna. Det kostar 40 kronor per barn att leka där, och det känns som en enkel kostnad att ta.

Vi var där i tre timmar och Julia lekte både på egen hand och med sina två kompisar från föräldragruppen. Kaféet ligger på Erstagatan på Södermalm och vi kommer definitivt att gå dit flera gånger.

Gemytligt i Hammarbyhöjden

Det ska sägas direkt att när jag träffade Jenny bodde hon i Hammarbyhöjden, vilket kan ha färgat mina känslor för orten i en positiv anda. Så nu vet ni.

Hammarbyhöjden består, liksom många andra orter, av livet på ena sidan tunnelbanan och livet på den andra sidan. Går man av längst bak när man kommer från stan och tar till höger, kommer man till själva centrum. Ett förortstorg med de klassiska butikerna. Inget direkt upphetsande över detta, men liksom i Kärrtorp är husen runt torget låga, så det känns öppet och nästan lite kalt.

Man har ett gatukök, en inte alltför vanlig syn i  Stockholm nuförtiden där man verkar anse att utbudet av från korvkioskar till Thai-matställen ombyggda snabbmatsrestauranger kan bli precis hur stort som helst. Skribenten av denna text håller väl inte riktigt med om det. Det kan vara trevligt med lite västeuropeisk mat ibland, också. Själv har han (jag) faktiskt intagit en klassisk hamburgertallrik vid just detta gatukök en söndageftermiddag för några år sedan, efter en fest för en massa för mig och Jenny gemensamma vänner natten före.

Nå, nog om detta. Det är när man går till vänster från tunnelbanan som det börjar hända saker med Hammarbyhöjden. Efter en liten stigning möts man av vindlande vägar och äldre trevåningsfastigheter. De senare utgör väl ingen direkt fröjd för ögat, men jag gillar de små vägarna som löper upp och ner, härs och tvärs och fram och tillbaka; detta på grund av den bitvis oländiga, skogsbeklädda terrängen. Samma känsla får man till exempel i Smedslätten i Bromma eller i Flysta i Spånga. Det känns genuint och icke-stadsplanerat.

Efter en stund kommer man ut på en stor äng och möts av denna trevliga fastighet. Jag tycker om färgerna, det ljusbruna, rustika som bryts av av de färgglada balkongerna. Ett stort plus för skönheten i vardagen tycker jag det är att huset endast är två våningar högt och att nästa hus inte ligger precis bredvid. Invändigt är jag övertygad om att originaldetaljerna inte skulle tilltala mig, men utsidan gör det sannerligen.

Vandrar man tillbaka mot tunnelbanestationen, den södra delen av perrongen, hittar man uppe bland träden ett nybyggt hus, minsann. Hade detta hus legat i ett lite trevligare läge än det gör nu, hade det varit en fin pärla. Tyvärr känns det insprängt mellan träden och en fastighet av betydligt tråkigare karaktär. Som synes.

Precis bredvid spåren kommer då det sista huset som tilldrog sig min uppmärksamhet. Jag är lite osäker på när det byggdes, men gissar på 1990-tal, att döma av arkitekturen på främst balkongerna. Färgen på huset är dock det mest intressanta. Ni som har läst den här bloggen ett tag nu vet att jag gillar de här lite skrikiga färgerna som kontrasterar mot den grå betongen eller, som idag, den snötäckta marken. Det här är riktigt snyggt! Smolket i bägaren är väl att det ligger så nära tunnelbanan, så man får tåla såväl snabbt flyende insyn som kanske inte lika flyende ljudstörningar.

Jag gillar Hammarbyhöjden överlag. Jag fotograferade givetvis Julia framför hennes mammas forna lägenhet, men de bilderna kommer inte läggas upp för allmän beskådan här i bloggen, utan sparas för mer privat natur.