En lund, en kaj och flera hus vid Skanstull

Då var det dags. Den absolut sista tunnelbanestationen i Stockholms tunnelbanesystem. Julia och jag har alltså besökt de andra 99 stationerna, och nu har vi kommit fram till den som är kvar, Skanstull.

Ni som har varit med ett tag kanske undrar lite över detta. För visst har vi skrivit om denna station tidigare? Jajamensan, alldeles i början av vår odyssé. Men det var så få bilder med där, och så lite text, så jag gör en ny version med väldigt många fler bilder. Den gamla kan ni läsa här, om ni vill.

Vi börjar denna vår sista vandring i Helgalunden. Jenny älskar denna plats, jag tror att hon tycker att det är en liten stad i staden, på något sätt. Själv tycker jag att husen är färgglada och det känns avskiljt, en liten lugn oas mitt på Söder. Men jag vill nog inte bo här.

Vill man titta ut från denna lustgård (?), och se lite vanliga hus kan man spana längs Blekingegatan, hela vägen bort till Sofia kyrka.

Vill man istället tränga djupare in i Helgalunden, kan man passera genom en portal in i det allra heligaste. Eller nåt.

I utkanten av denna närmast mytiska plats på Söder stöter vi på en trevlig mur, helt draperad i grönt. Snyggt!

Vem är egentligen Douglas Uttergård? Ja, det kan man undra. Han har i alla fall ett träd tillägnat sig i närheten av Skanstull.

Det planterades tydligen 2010. Vid en googling hittar man inte mycket information om denna man. Förutom en dödsruna. Douglas dog i november 2010. Sorgligt. Kanske var det då trädet planterades, som ett minne till honom? Trädet som sådant är kanske inte så värst spännande, men det bär god frukt.

Nå, vänder vi på blicken neråt backen ser vi flera stora bostadshus med många fönster. Dessa tillhör Blomsterfonden och är specialanpassade för äldre människor, så kallade seniorboenden.

Tittar vi rakt fram, istället, ser vi ett yngre och mycket fulare hus. Vi tittade faktiskt på en lägenhet i denna stora förening med 300 hushåll, men den blev på tok för dyr och var inte så bra planerad. Så det blev inget köp där.

Nu är vi nere vid Ringvägen, denna genomfartsled på Södermalm som vi bland annat har sett vid Zinkensdamm.

Ringens köpcentrum ligger här vid Skanstull. Hit brukar jag, Jenny och Julia gå på helgerna för att få en liten promenad. Det är väl inte världens roligaste galleria, men det finns ändå en del matnyttigt man kan handla där.

Denna gång korsar dock Julia och jag Ringvägen och tar oss över på andra sidan, för att se vad som finns där. Ett hus med en fasad som har sett bättre dagar och med gamla, men hyfsat stora, balkonger, hittar vi direkt.

Sedan ser vi en länga av låga lägenhetshus. Det visar sig att här finns ett helt område av sådana längor, alla på tvärgator till Ringvägen. Spännande och för mig tidigare okänt.

Förutom dessa låga hus ser vi också ett högt funkishus. Också detta med en fasad som är i behov av renovering. Jenny gillar funkishus, av någon märklig anledning. Inte jag. Alls. Vad Julia gillar i husväg vet vi inte än, men troligen det mesta som mamma och pappar gillar.

Sedan händer något roligt. Vi ser ett nybyggt hus. Högt och med stora balkonger. Också denna fastighet tittade vi på en lägenhet i, men den ligger så nära Ringvägen med alla avgaser och bilar att vi valde bort den. Det hindrar dock inte att man har en mycket fin utsikt över Årstaviken däruppe.

Julia och jag vandrar vidare och rullar in på en gata kantad av ytterligare låga hus, men annorlunda än de tidigare. Dessa är äldre och, liksom många andra fastigheter vi har sett idag, lite eftersatta fasadmässigt.

Tur då att Södermalm kan visa upp en fantastiskt fin och färggrann fasad precis när vi rullar ut ur detta område.

Men nu är det dags för spenaten igen. Julia och jag bestämmer oss för att försöka ta oss ner till vattnet, Årstaviken. Det är inte helt lätt med barnvagn, på grund av dåliga spår i trapporna. Det blir aldrig fullt lika farligt som det var i Johannelund, men underhållet av dessa barnvagnsspår är ändå lika undermåligt som det var i Kristineberg. Inte bra. Skäms på er, ni som ansvarar för detta!

Nåväl, efter lite parerande kommer vi ner till en liten avsats med utsikt bort mot Skanstullsbron, och bortom denna en skog av lyftkranar. Där byggs det nya hus, precis i kanten av Hammarby sjöstad. Spännande.

Vi klarade det! Vattnet är inpå oss, och på andra sidan en liten röd stuga med vita knutar ackompanjerad av en svensk flagga på stång. Kan det bli mer idylliskt – och tråkigt?

Nej, då är den lummiga gräsmattan trevligare att titta på. Här satt vi i gräset med Julia under hennes första sommar. Hon sov mest i sin vagn, visserligen. Vi var dock här också den senaste sommaren och då var hon mer intresserad av att krypa omkring och leta efter små trädgrenar. Nästa år lär hon väl istället springa omkring och hoppa efter fåglarna.

Det finns en marina under Skanstullsbron, dock inte alls lika stor som Pampas marina, som vi besökte på min födelsedag vid Västra skogen. På andra sidan vattnet kan man se en väderkvarn. Det är Skanskvarn, en restaurang som jag, mamma och min syster brukade äta middag på när vi hade slutat skolan för terminen varje sommar för en massa år sedan. Jag brukade äta gravad lax med dillstuvad potatis, kommer jag ihåg.

Men nu traskar Julia och jag uppåt igen. Det får vara nog med spenat för den här gången. På vägen passerar vi Eriksdalsbadet, som är helt fullpackat med folk under varma sommardagar. När vi går förbi denna gång är det i slutet av augusti och inte så välbesökt. Men fint ändå.

Strax efter badet tittar vi ner på något som kallas för Trädgård på spåret. Här kan man köpa olika grönsaker och kryddor som har odlats precis här, och också lära sig mer om odling.

Lyfter vi blickarna upp i skyn ser vi några nybyggda hus igen. Dessa är ännu häftigare än det vi såg tidigare. Fina terrasser högst upp och bra utsikt. Men troligen rätt dyrt. Eller snarare mycket dyrt.

Tittar vi återigen ner (det finns mycket att titta på under denna korta sträcka upp från vattnet) hittar vi en, tror jag, rätt okänd park. Den ser välvårdad ut.

Men nu är vi äntligen uppe i den urbana delen av Södermalm igen. Här, i den mycket stökiga korsningen mellan Götgatan och Ringvägen, finns ett tornhus med väldigt runda balkonger. De är väldigt smala, men också väldigt runda, som sagt. Stiligt!

När jag var barn och åkte in till stan hamnade jag ofta här i Skanstull, och något jag minns väldigt mycket från den tiden är klockgloben på Åhléns tak. Den finns kvar än idag. Nostalgi.

Via Götgatan kan man här äntra Södermalm. Det är utan tvivel denna väg jag oftast har använt genom årens lopp, just eftersom vi har bott söder om stan. Nu ska vi snart flytta från denna den största av Stockholms öar. Det känns en aning vemodigt, men det kommer säkert att bli bra på Liljeholmskajen.

Julia och jag tar oss ner till vattnet igen, men denna gång på andra sidan Skanstullsbron. På vägen går vi förbi en mycket klassisk byggnad. Här jobbade jag som konsult under något år. Väldigt nära hem var det. 🙂 Givetvis fick jag dock sitta nere i källaren, dit man ofta förpassar IT-avdelningarna på större företag. I just denna byggnad hade jag hellre suttit högt upp …

Fasadmålningar är inte vanliga inslag i den stockholmska stadsbilden, men utomlands ser man dem hela tiden. Roligt att det finns en här.

Nu är vi nere på kajen i Norra Hammarbyhamnen. Det här är ett vanligt promenadstråk för Södermalmsborna. Man kan gå hela vägen bort till Danvikstull utan att behöva lämna vattnet. På andra sidan ligger Hammarby sjöstad. Där finns många mycket fina hus som jag gärna skulle bo i, om de inte låg så avsides. Att tvingas ta spårvagn och sedan tunnelbana för att ta sig till Söder är alldeles för bökigt.

Husen här nere på kajen är rätt snygga, där de står på pelare. Jag skulle dock inte vilja bo längst ner och ha en uteplats bara några decimeter från gångbanan.

Det är dags för den sista etappen av vårt besök vid Skanstull med omnejd, och därmed den sista etappen av Julias och mina resor i tunnelbanan. Vi går upp till Ringvägen igen, och ser då ytterligare ett tornhus. Här är balkongerna mer normala. Jag gillar den smutsvita fasaden på byggnaden.

Vi är som bekant inne i stan nu, och då ska vi också avsluta med en härlig stadsbild. Höga hus, många bilar och flera smårestauranger i bottenvåningarna.

Det var det. 100 tunnelbanestationer senare är vi i mål. Grattis till oss! Det var varit väldigt intressant att upptäcka alla förorter som jag tidigare kanske bara har hört talas om – om ens det. Julia har hälsat på så många olika människor som vi har åkt förbi, så hon har nog också gillat våra äventyr. Undrar hur långt vi har åkt och gått totalt? Det är nog åtskilliga mil. 🙂

Jag återkommer med några andra små blogginlägg i framtiden, men nu avslutar vi detta kapitel i bloggens historia.

Söders hjärta vid Medborgarplatsen

Nu är det bara två stationer kvar att skriva om, varav Medborgarplatsen är den första.

Vid denna station, liksom vid Slussen, kan man flanera på Götgatsbacken. Ett populärt nöje för Söderbor på helgerna.

Annars är ju en stor grej med just denna station själva Medborgarplatsen, troligen ett av Sveriges mest besökta torg. Här anordnar man ofta olika festivaler och politiska demonstrationer. Men det är också trevligt att bara sitta på en bänk i solen, äta glass eller korv, och titta på människor. Fast mer om detta senare, i detta mycket bildomfångsrika inlägg.

Till vänster om Medborgarplatsen, Medis, ligger Björns trädgård. Här har man helt nyligen anlagt en gräsmatta, före dess fanns det skateboardramper i denna park.

På Medborgarplatsen ligger Medborgarhuset. En rätt trist byggnad, men anrik och troligen K-märkt. Det mest spännande med denna är klockorna på ena gaveln.

Stockholm vimlar av cyklister och här i krokarna är de ofta extremt många till antalet. Ibland ser det lite lustigt ut när de cyklar på rad, som en cykelskola, ungefär.

Götgatan fortsätter från Götgatsbacken och hela vägen bort till Skanstull. Den är relativt tungt trafikerad av bilar, men till skillnad från Hornsgatan finns det breda trottoarer med gott om folkliv. Jag gillar Götgatan.

En annan stor gata, Folkungagatan, börjar här. Den är inte lika rolig, men ganska lång, och har hyfsat med butiker och restauranger. Här finns också ett av Stockholms fulaste hus, med en fasad av orange korrugerad plåt.

Julia och jag svänger in på Folkungagatan och går den i något kvarter. Vid den första korsningen ser vi till vänster vägen upp till Mosebacke, som vi utforskade när vi var vi Slussen.

Vi väljer dock att gå åt andra hållet, in i det hippa, men rätt löjliga, SoFo. Här hittar vi en enorm möbelaffär i en gammal byggnad som en gång i tiden tjänade som bryggeri. Det för tankarna till ett annat bryggeri vi har stiftat bekantskap med på våra resor i Stockholms tunnelbanesystem.

Det finns många äldre boningshus på denna del av Södermalm. Tillsammans med de ofta smala gatorna får man ibland en lite klaustrofibisk känsla.

De flesta hus verkar gå i en gul nyans. Det har vi sett förut i stan; en populär färg. Lite tråkig, tycker jag. Det finns också ett grått höghus med annorlunda form här. Men dit kommer vi senare.

En trevlig, delvis gågata i SoFo är Katarina Bangata. Här vandrar man genom en allé där Bondens marknad ibland håller till på helgerna. Väldigt välbesökt marknad, men man bör utrusta sig med en stor portion tålamod om man ska ta sig fram med barnvagn bland alla folkmassor.

Vi återupptar vår lilla serie om balkonger genom att fästa blickarna på några hyfsat stora dylika i hörnan av en fastighet. De är inte så spännande, men i alla fall inte små.

Nu är Julia och jag framme vid Nytorget, kanske hjärtat av SoFo tillsammans med närbelägna Skånegatan som mynnar här. Det finns också en stor lekpark vid detta torg, vilket är trevligt och behändigt. Torget som sådant tycker jag dock är lite trist.

Nu vänder vi på klacken, då vi har kommit lite väl långt bort från Medborgarplatsen. På vägen tillbaka rullar vi förbi ett rätt hemskt hus. Väldigt vitt och med många balkonger, men också fult och tråkigt. Känns lite massbyggnation över detta.

På flera ställen på Söder har vi sett riktigt gamla trähus, rentav villor, mitt bland betongen och lägenhetshusen. Även i SoFo finns det sådana exempel.

Tillbaka på Götgatan och det där höga huset jag skrev om tidigare. Förr i tiden huserade Skatteverket här, men sedan en tid tillbaka (10 år?) är denna byggnad nu fylld av studentlägenheter, en shoppinggalleria och högst upp en fin restaurang, Och himlen därtill, med en oändligt vacker utsikt bort mot Nacka och inloppet till Stockholm.

Är man turist i Stockholm är det ett måste att åka upp till baren på toppvåningen och se vyerna i 360 grader. Man behöver dock inte dricka något, då det är riktigt dyrt och inte så jättegott.

Vi tar oss över Götgatan och in bakom Skrapan. Här möts vi av vackra färger på husen och blir glada.

Åt andra hållet ser vi långt borta Söder torn, en av de i mitt tycke coolaste byggnaderna i hela Stockholm. Vi kommer närmare den lite senare.

Men först tittar vi på en av få nyproduktioner i grannskapet. Stora balkonger, vilket gillas, men trist och tråkig färg på huset och inga direkta arkitektoniska utsvävningar.

Mittemot detta hus finns det dock trevliga solstolar i trä, som man kan utnyttja. Från början var dessa ett konstverk, som skulle tas bort efter en sommar, men de blev så populära att de blev kvar, till stort förnöje för medborgarna.

Vi befinner oss nu i utkanten av Rosenlundsparken, en mycket trevlig oas på sommaren. Här har Julia krupit omkring mycket i gräset och jagat fåglar. Även om parken fylls av picknickfiltar och soldyrkare under de varma månaderna får man ändå alltid plats.

Vi rullar genom parken och norrut. Då passerar vi Södermalmsallén, en gågata som löper från Medborgarplatsens närhet bort till ytterkanterna av Tantolunden. Den är lite tråkig att gå, med många hus runtom och rätt mycket betong, men man har lovat att man ska försköna den. Hoppas det sker.

Bara några hundra meter från Medborgarplatsen ligger Södra station, där pendeltåget far förbi (och stannar). Ett stenkast härifrån hittar vi Mariatorget med den Röda linjen. Det finns således gott om kollektivtrafik att använda sig av just här. Sannerligen en bra knutpunkt.

Vi slår in på vägen tillbaka till Medis. Vi går då förbi Bofills båge, som jag bodde i under 5-6 år. Ett spännande och intressant hus, men tyvärr inte med optimal planlösning om man vill ha större lägenhet än en 3:a.

Bågen omger Fatbursparken, där det för några sekel sedan låg en sjö vid namn Fatburssjön.

Intressant att notera är att när jag bodde här märkte jag en klar skillnad i temperatur om jag öppnade fönstret åt parken till än om jag öppnade det åt Södermalmsallén till; detta för att det just legat en sjö här och att temperaturen då skulle vara lägre vid denna.

Jag vet inte om man kan säga något vetenskapligt om detta och det kan ha varit ren inbillning från min sida, men nog kändes det som att lägenheten snabbare blev utvädrad med fönstret öppet åt parken.

En grön allé leder förbi Fatbursparken, bort mot Medborgarplatsen. Nu får man också en mycket närmare titt på det fina Söder torn.

Fatbursparken är tyvärr inte lika trevlig att hänga i som Rosenlundsparken. Den är grön och fin, men klientelet som fördriver tiden här är inte det angenämaste.

Vi avslutar vår utforskning av tunnelbanestationen Medborgarplatsen som vi påbörjade den, på själva platsen. I Medborgarhuset finns ett bad och gym som jag frekventerar i oregelbundna perioder. Det finns en torghandel på Medborgarplarsen, men den inskränker sig till blommor.

Under sommaren kan man sitta vid någon av uteserveringarna och ta sig en drink. Man bör dock inte beställa mat om man inte vill vänta en oändlig tid.

Saluhallen Söderhallarna ligger också här. Där hittar man många goda delikatesser. Detta är Medborgaplatsen.

Bullrigt men fint vid Hornstull

Hornstull har två uppgångar ur tunnelbanan. Vi väljer den troligen minst frekventerade av dessa och möts ganska direkt av en gammal stenvilla insprängd i växtligheten vid Högalidsparken.

Vi vandrar neråt en bit och får då uppleva en stor kontrast igen, på samma sätt som vid Mariatorget. Ja, ni ser själva vad jag menar.

Sedan kommer vi till ett tudelat hus. Det ser ut som om två byggnader på varandra, eller nåt. Man undrar om de tre översta våningarna är lite på kant med de två understa? Uppenbarligen hade man olika åsikter om fasadfärgen, i alla fall.

Äntligen (?) är vi framme vid själva Hornstull. Här slutar Hornsgatan, som började borta vid Slussen. Här har det också skett rejäla förändringar de senaste åren. Det har byggts en galleria med butiker och restauranger och området har levt upp en smula.

Till Hornstull leder Liljeholmsbron och här hittar vi alltså ytterligare en entré till Södermalm från resten av Sverige.

Långholmsgatan korsar Hornsgatan precis här och denna korta gatstump är alltid fullproppad med fordon och avgaser.

På grund av de många bilarna som passerar förbi varje dag är husfasaderna kanske inte lika vackra som de en gång var. Ni känner igen symptomet från exempelvis Sankt Eriksplan.

Långholmsgatan går över i Västerbron efter bara en liten stund och denna leder till bland annat Thorildsplan och Fridhemsplan.

Nu tar vi istället vägen ner mot vattnet, på andra sidan Långholmsgatan. Vi går då förbi en öststatsbunker, av sällan skådat smutsigt slag.

Det finns dock en del färgglada boningshus här nere också.

Och givetvis även en massa balkonger. Inte de snyggaste vi har sett, men inte heller de fulaste.

Vi befinner oss nu så långt söderut på Södermalm som man kan komma i de här trakterna. Därmed ser vi också en massa vatten, båtar och broar. En trevlig promenad går hela vägen bort till Tanto, och sedan förstås vidare bort mot Skanstull och ännu längre. På andra sidan vattnet här ser vi Liljeholmen.

Vi går förbi något som ser ut som en boulebana, här vid Bergsundsstrand. Det är alltså inte bara på Mariatorget man spelar boule på Söder.

Det bor som jag tidigare berättat väldigt många människor på Södermalm. Någonstans måste ju alla dessa hålla till och när man ser de många fönstren på husen inser man att en ganska stor liten del huserar här.

Nu har vi kommit fram till Hornstulls strand. Här ligger det några restauranger och på söndagar sätter man upp en marknad.

Några minuter senare rullar vi in i Tantolunden. Det här är en av de största parkerna i Stockholm och det finns också en massa kolonilotter här, som vi såg vid Zinkensdamm.

Den första gången jag hörde talas om Tantolunden var när jag som litet barn läste böckerna om Katitzi. De hade slagit läger just i denna lund. För övrigt väldigt bra – och hemska – böcker som alla bör läsa med sina barn. Särskilt i dessa tider.

I ena änden av Tantolunden, uppe vid Liljeholmsbron, ligger ett nybyggt hus. Det är rätt ovanligt på Södermalm. Detta har rejäla balkonger, vilket gillas, men kunde man inte ha valt en roligare färg på fasaden?

I somras rustade man upp en badplats som har funnits här en längre tid. Man byggde bland annat ett hopptorn och ett par långa bryggor. På andra sidan vattnet ser man Liljeholmskajen, dit Jenny, jag och Julia flyttar nästa år.

I samband med ombyggnationen av badplatsen fraktade man också dit en massa sand och några riktiga palmer, som man placerade en bit ovanför vattnet. Annorlunda och roligt.

På sommaren är badplatsen extremt välbesökt. Julia och jag badade där i slutet av juli. Mycket skönt och trevligt, om än lite trångt.

Vi vandrar uppåt och går förbi en minigolfbana. Här vet jag att det spelas tävlingar ibland och även stora mästerskap har genomförts på dessa stenbanor.

Höga träd som står fritt på ett fält har alltid fascinerat mig. Vi såg sådana vid Zinkensdamm och vi ser dem igen här i Tantolunden.

Ännu ett större litet antal av södermalmare bor här i närheten av Hornsgatan.

Och nu har vi gått varvet runt och är tillbaka på denna långa, trafiktäta gata. Hornstull har för mig flera fördelar men också en del nackdelar. Denna jobbiga gata är en av de senare.

Tegel och exklusiva områden vid Zinkensdamm

Zinkensdamm, i folkmun kallat Zinken, börjar för Julias och min del med en fulsnygg kontorsfasad bestående av tegel (usch) och glas (wee!). Stockholm har alldeles för lite glas på sina byggnader. Mer sånt!

Vi följer Krukmakargatan bortåt och är snart i korsningen med Rosenlundsgatan. Och det är väl inget mer med det, egentligen. Men det är en hyfsat stor gata på Söder, så jag tänkte nämna den. 🙂

Lite senare är vi framme vid Ringvägen. Denna går egentligen i en halvcirkel, från Zinkensdamm, via Skanstull och bort till Vita bergen. Ett tag funderade vi på att köpa en lägenhet som ligger på Ringvägen, men Jenny besinnade oss. Det är trots allt väldigt mycket bilar som passerar denna genomfartsled varje dag.

På andra sidan Ringvägen hittar vi Zinkensdamms IP. Här spelas det mycket bandy på vintrarna och en del konserter på somrarna.

Jag berättade när vi var vid Slussen att jag hade bevistat en väldigt liten spelning med Lars Winnerbäck på Södra teatern. Jag har även bevistat en extremt mycket större spelning med samma artist på Zinkensdamms IP. Det skilde några år och en massa människor, kan man säga.

Det visar sig att Krukmakargatan är gigantiskt lång och fortsätter ännu längre bort. Så vi har inget annat väl än att rulla med. Vi hittar nu flerbostadshus som ser ut att  vara byggda på tidigt 90-tal, kanske sent 80-tal. Lite annorlunda mot de många mycket äldre husen på Söder.

Vi kommer upp på toppen av en backe och ser … ett tegelhus. Men fasiken om det inte är snyggt? Vi har hittat okej tegelhus tidigare, bland annat vid Brommaplan, men det här är ännu bättre. Rustikt och nästan vackert. Nästan.

Faktiskt mycket finare än 90- eller om det nu är 80-talshusen nedanför.

Spanar vi ännu längre ner ser vi ett myller av kolonilotter. Vi ha sett ett antal av dessa på vår resa genom Stockholms förorter, till exempel vid Enskede gård. Det är trevligt att de finns, men själv skulle jag aldrig vilja arrendera en dylik. Det känns så … trångt. Men för dem som inte har råd eller möjlighet med ett riktigt lantställe förstår jag att kolonilotter kan vara riktigt attraktiva.

Lo and behold om vi inte rullar på ytterligare ett tegelhus, detta komplett med slingrande klängväxter på fasaden.

Men sedan tar Krukmakargatan (äntligen?) slut och vi befinner oss nere vid den trista delen av Hornsgatan. Många bilar, så mycket oljud att man inte kan prata om man går på trottoaren och inga direkta sociala ställen att stanna vid.

På andra sidan vägen tror man först att man är vid Globen. Fyrkantigt, gult och hemskt.

Sedan känns det som både funkis- och fönsterputsarmecka på en och samma gång.

För att slutligen landa i fula men stora balkonger med fin utsikt.

Nu befinner vi oss på Skinnarviksberget, minsann. Och här finns det en massa grönt som jag inte kände till. Visserligen oordnat sådant, men ändå.

Här är vi dessutom på ytterligare en helig plats, nämligen balkongmecka. Fast inte snyggbalkongmecka, direkt.

Sedan överraskas vid återigen. Plötsligt känns det som att man går omkring i ett exklusivt villaområde i ett annat land. Söder är i sanning mångfacetterat.

Ett gigantiskt hus i flera etapper uppenbarar sig. Undrar vem eller vilka som bor här?

Därefter transporteras vi raskt till ett hus på den engelska landsbygden.

Och bakom detta konstgjorda byggnadsverk står två naturliga dylika, där de sträcker sig upp mot skyn. Mäktigt.

Minsann om vi inte hittar en liten park med utsikt mot Stadshuset, också.

Sedan ropar Julia ”Dä!” och vi får syn på en liten vildkanin som hukar i snåren. Djur, natur och människoboenden; Söder har tydligen allt. 😉 Vadå, skiner det igenom att jag är lite partisk mot denna stadsdel jämfört med alla andra? Äsch, då. Trodde jag dolde det så bra.

Den här dagen är visserligen ganska varm, men inte så solig, som ni säkert har märkt. Därför sitter det inga medborgare och slappar i de fina solstolarna som är strategiskt utplacerade runt en liten kiosk. Men jag kan tänka mig att det var fullt här många dagar denna heta sommar.

Efter denna exkursion ut i det vilda är det dags att återvända till betongdjungeln, nämligen i form av Lundagatan. Här jobbade Jenny i några år, långt innan hon träffade mig. Bara en sån sak.

Vi har sett många fina balkonger längs med tunnelbanenätet, många fula balkonger och flera alldagliga. Nu är det dags för de mörka, små och klaustrofobiska. Och med detta lämnar vi Zinkensdamm för den här gången.

Fantastiska vyer vid Mariatorget

Mariatorget. Ja, nu är vi mitt på Södermalm och härjar. Visste ni att denna stadsdel är Stockholm största ö och om det vore en stad skulle den vara den 8:e största staden i Sverige? Imponerande.

Vi vandrar Swedenborgsgatan fram mot själva Mariatorget. Här finns många restauranger och kaféer.

Men också – såklart – väldigt många boningshus. Gemensamt för dessa är dock att de till skillnad mot fiina Östermalm inte är inhängnade av ogästvänliga grindar och att de ofta har en samkvämslokal på nedre botten, där Södermalmarna kan socialisera med vandra. Allt blir så mycket mer levande då.

Så är vi framme vid Mariatorget, ett av Södermalms mest kända torg och också ett av de hippaste. Jag tycker väl kanske inte att det är så enormt fantastiskt, men visst, trevligt är det.

På ena sidan av torget spelas det ofta boule och man har även spelat olika mästerskap här, tror jag.

Bredvid Mariatorget löper ständigt upptagna och högljudda Hornsgatan. Inte min favoritgata på Söder, men den slår ändå Fleminggatan på Kungsholmen med många hästlängder. Varför? Jo, för att det är fullkomligt proppat med restauranger, kaféer, butiker och andra sociala etablissemang längs med gatan. Se hur bra man ändå kan göra en tråkig gata. Se och lär.

Men just nu struntar vi i denna gata och tar oss upp på Söders höjder. Här ligger några av de äldsta husen i denna stadsdel. Och även de äldsta gatorna; kullersten en masse!

Det är kanske inte helt lätt att köra en modern stadsbarnvagn med små hjul längst fram på dessa vägar, men i det här fallet gör det absolut ingenting nu när vi återupptäcker historien.

Ett mycket trevligt tillskott till stadslivet hittar vi i en pub här uppe på toppen. Det ligger också många gallerier och andra små butiker i dessa kvarter.

Vi når efter en liten stund fram till Monteliusvägen, en av Stockholms absolut vackraste promenadvägar. Alla turister som inte vandrar här gör sig skyldiga till grov ignorans. Ni kommer snart att förstå varför.

Först måste vi bara ta en titt på huset med kanske Stockholms vackraste utsikt. Vi såg det först vid Slussen, och kommer det nu närmare inpå livet.

Vad ser man då från detta hus – och från promenaden på Monteliusvägen? Tja, bara världens vackraste huvudstad.

Efter att ha beundrat denna fina vy fortsätter vi Monteliusvägen bortåt.

När den tar slut ser vi två kontrasterande byggnader, en öststatsliknande bunker och en gul gammal villa mitt i stan. Jag vill nog inte bo i något av dessa hus, men det är alltid roligt med en uppblandad stadsdel.

Bara därför hittar vi ett tredje alternativ. Denna gång är det ett tegelhus som är beprytt med en massa grön växtlighet. Lovvärt initiativ.

Nu är det dags att återigen korsa Hornsgatan. Än en gång ser vi en levande gata där gående kan samsas med bilar på lika villkor. Bravo, Söder!

Vi avslutar vår utforskning av kvarteren runt Mariatorget med att spana bort mot en extremt viktig byggnad i Julias korta liv. Barnavårdscentralen ligger här, och där har Julia bland annat blivit vaccinerad mot många dödliga sjukdomar. När man tänker på alla antivaccinationsfjantar vid Järna och andra ställen blir man bara förbannad. Usch.

Fullt upp med visning av lägenhet

Vi har några stationer kvar att skriva om innan vi är färdiga, men denna vecka kan jag inte lova att det blir några inlägg.

Just nu har vi nämligen fullt upp med att städa och fixa för att kunna sälja vår lägenhet, och det tar all tid i anspråk.

Men inte vara ledsen, de återstående stationerna kommer snart till en blogg nära dig.

Stay tuned!

Stockholmspoesi vid Slussen

Jävlar i mig, nu är vi på Söder. Närmare bestämt vid Slussen. Men vi börjar vår utforskning uppe på Mosebacke, ett mycket klassiskt kvarter som Bellman på sin tid ofta gjorde till sitt.

En liten triumfbåge leder ut till en fin terrass med fantastisk utsikt över Stockholm. Där kan man ta sig en dryck av nästan valfri sort och titta på folk och huvudstaden från ovan. Man kan också äta en överprissatt och inte så fantastisk brunch om man vill, fast det behöver man inte.

Dessvärre kommer Julia och jag inte upp på terrassen denna gång, då endast höga trappor leder dit.

Istället tar vi vägen ut i evigheten, mot en hiss som inte längre existerar och en vy vi inte vill missa.

En gångbro leder oss framåt men till höger tittar vi ner på Katarinavägen som går upp mot östra delen av Södermalm. Vi ser då också några små, livsfarliga balkonger på ett fult funkishus.

Fast skit i dem, för nu svävar vi på en avsats strax under molen och tar in Skeppsholmen i all dess prunkande prakt. Stockholm i mitt hjärta.

Nå, nu räcker det med poesi för en stund. Istället fäster vi blickarna på det rätt okända Södermalmstorg som breder ut sig vid våra fötter. Rätt okända, och rätt fula, om jag ska vara lite fräck.

Då är utsikten enormt mycket bättre om vi bara förflyttar ögonen en liten bit åt höger. Vi återser nu Stadshuset, som vi såg vid såväl Rådhuset som T-centralen, men också en del av Gamla stan och även Norr Mälarstrand i fjärran. På närmare håll agerar Kolingsborg dragplåster.

Vänder vi oss 180 grader ser vi istället Södra teatern uppe vid Mosebacke. På denna teater såg jag och cirka 30 andra personer den då totalt okände Lars Winnerbäck framföra några väldigt tidiga alster i mitten av 90-talet. Resten är historia, kan man säga.

Trodde ni att ni hade sett allt? Åh nej, ni har ju glömt Stockholms inlopp och Stadsgården. Många skepp har stävat in till stan på dessa vatten, såväl vänner som fiender. Finns det en mäktigare entré till någon annan huvudstad i världen? Jag tror inte det.

Stockholms stadshus förtjänar för övrigt en mer stilfull presentation i detta blogginlägg. Den gula kranen stör bilden en aning, men var för jobbig att photoshopa bort.

Vi har tidigare tittat på klassiska neonkyltar i olika stadsdelar och förorter, exempelvis i Råcksta och vid Fridhemsplan, och nu får vi ytterligare ett prov på denna gamla konst.

Men nu vänder vi på klacken och lämnar denna underbara utsiktspunkt. Fast vi kommer tillbaka, var så säker.

Istället tar vi den klappriga kullerstensgatan Urvädersgränd ner mot Götgatsbacken.

Denna gamla gata är förmodligen mest känd för att Carl Michael Bellman bodde i ett av husen under några år i slutet av 1700-talet och enligt skylten på fasaden skrev många av sina fina epistlar just här.

Nu är vi  nere på Götgatsbacken. Denna lilla stump av Götgatan går från Slussen till Medborgarplatsen och är en trevlig promenad om man vill titta på folk en vacker sommarkväll.

Det är dock Slussen detta blogginlägg handlar om och således rullar vi nerför backen åt det hållet. Ytterligare en förhållandevis brant kullerstensgata leder ner till Södermalmstorg.

Väl där hittar vi ett trevligt museum. Nu ska det sägas, och har kanske sagts tidigare här på bloggen, att jag inte är en museifan av stora mått, men jag tycker ändå att det är bra att stadens historia bevaras på ett sätt som är tillgängligt för såväl medborgare som turister. Så gå hit, vetja!

Högt ovanför det ständiga trafikkaoset vid Slussen stod vi nyss, på taket till restaurangen Gondolen. Detta etablissemang, som drivs av Erik Lallerstedt, har jag besökt åtskilliga gånger i mina dagar.

Dessvärre har det tappat en stor del av såväl servicekänsla som god matsmak på sista tiden, så det blir inga fler middagar där inom överskådlig tid. Men kanske en drink någon gång i den oftast smockfulla baren? Utsikten är som bekant svåröverträffad.

Hornsgatan. Stökig och bullrig, men en av få genomfartsleder på Södermalm. Den börjar här vid Slussen och går hela vägen bort till Hornstull.

På Mariaberget endast en bit bort finns många gamla hus och gator. Här börjar vi prata riktigt dyra lägenheter, med storslagen utsikt över större delen av Stockholm. Men vi ska inte ta oss dit riktigt än, för då inkräktar vi på en annan tunnelbanestations område. Så vi nöjer oss med ett litet smakprov här och nu.

För att ni inte ska känna er alltför besvikna bjuder jag istället på en kortare Stockholmskavalkad.

Vad sägs om tornrummet på den sista bilden? Där skulle man inte ha något emot att slå ner sina bopålar, va?

Vår resa till Slussen närmar sig sitt slut, men jag kan ju inte lämna er utan en bild på själva slussen vid Slussen. Tyvärr är det en av de tråkigaste bilder ni har sett, kompositionsmässigt och färgmässigt, men snyggare än såhär är inte denna sluss.

Stockholms vagga i Gamla stan

Bland Sveriges populäraste turistmål ligger alltid Gamla stan nära toppen. Och det kan man förstå. Klart att amerikaner, utan historia, vill beträda mark som kullerstenlades första gången på 1200-talet. Här stod Stockholms vagga.

Jag har lagt in några äldre bilder i detta blogginlägg, tagna av mig men för flera år sedan. Bara så att ni vet.

Det första vi ser när vi kommer upp ur tunnelbanan är dock inte gammalt på något sätt. I alla fall hoppas jag inte det. Frukten och blommorna på det lilla torget bör vara pinfärska.

En av Gamla stans absolut mest kända gator är Västerlånggatan. Den är som en fortsättning av Drottninggatan, och till och med ännu jobbigare då den är mycket smalare (men ofta innehåller minst lika många människor). Dessutom ligger några av Stockholms mesta turistfällor på Västerlånggatan, i alla fall i restaurangväg.

En gång jobbade jag här. Det var lite jobbigt på sommaren när gatumusikanterna spelade precis utanför fönstret …

En sak kan man säga om Gamla stan, och det är att där finns många väldigt smala gränder. Mårten Trotzigs gränd är den absolut smalaste av dem alla, som minst 90 centimeter bred.

En annan inte fullt lika smal men ändå gränd är Torgdragargränd.

Det finns också ett flertal berömda torg. Ett av dem är Järntorget, från 1489. Idag kanske mest känt för att Västerlånggatan och Österlånggatan möts här.

Man kan shoppa bra saker i Gamla stan, inte bara dyrt krimskrams. Jag har genom åren inhandlat ganska många böcker på Science Fiction-bokhandeln, till exempel.

Gamla valv under ännu äldre hus är ingen ovanlig syn i Gamla stan. Vissa är tydligen målade närmast blodröda. Man vill inte riktigt tänka på vilka grymheter som kan ha begåtts här för 600 år sedan …

Det finns också gott om färgglada och i alla fall exteriört välbevarade hus. Vi tar en sådan väg uppåt …

… uppåt till Stortorget, en central plats i Gamla stan och också det äldsta av alla torg.

Här kan man hitta höga, smala hus med mycket ornamentering.

Men också Svenska akademien, som förutom att dela ut Nobelpriset i litteratur varje år slår vakt om det svenska språkets särart och omfång. Akademien ger bland annat ut en ordlista som anses normerande för stavning av svenska ord (SAOL).

De mest kända byggnaderna i Gamla stan hör dock uteslutande till Stockholms slott.  Ett slott som enligt min mening är ett av de fulaste och tråkigaste som finns. Det är brunt, ser ut som en skokartong och är helt mörkt på natten. Jag vill ha torn, tinnar, ornamentering och en massa spännande arkitektur, men får jag det? Nä, inte alls.

Vill man absolut vara en aning snäll kan man väl kalla slottet för imposant, men det beror enbast på dess storlek. För tråkigt, det är det.

Då är Riksdagshuset, där de som styr Sverige sammanträder, definitivt mer tilltalande. Jag skulle inte kalla det för snyggt eller spännande, men man har i alla fall haft lite roligt när man konstruerade byggnadnen. Vi får oss till livs några pelare, ett par statyer och dessutom en välskött gräsmatta när vi titttar på Riksdagshuset. I sammanhanget snyggt.

Vi vandrar tillbaka till tunnelbanestationen via Skeppsbron, en fantastiskt trevlig väg att gå på om man vill uppleva Gamla stan från utsidan och se hela Stockholms inlopp. På köpet får man dessutom några av huvudstadens gröna öar i blickfånget. Och en massa Stockholmskänsla.

De flesta hus i Gamla stan är byggda för många hundra år sedan. Det märks på flera sätt, bland annat på att de är lite sneda och vinda, men även på att vissa är väldigt smala. Förr byggde man på ett annat (ofta sämre) sätt än idag, helt enkelt.

Stockholm har tydligen sin egen Suckarnas bro.

Innan vi lämnar Gamla stan åt sitt öde – något den har klarat utmärkt i så många århundraden – tittar vi lite på ett hus som Julia har besökt många gånger när hon låg i mammas mage. Det handlar förstås om mödravårdscentralen.

Gamla stan är en mycket viktig del av Stockholm – förstås. Det är också en del man som invånare kanske inte besöker så ofta. Däremot bör man som invånare besöka Skeppsbron och vandra in till eller ut från stan. Ofta. 🙂

Sveriges viktigaste punkt vid T-centralen

Så har då dagen kommit när vi har jobbat oss in från alla olika förorter runtom Stockholm, in till city, in till T-centralen. Mer centralt än så här kommer du inte i Sverige. Coolt, va? Tänk på det en stund.

.

.

.

Har du tänkt färdigt och insupit stämningen? Bra. För nu kör vi.

Vi nalkar oss denna innerstans innerstad från Kungsholmen och det första vi då ser är det ”runda huset”, varifrån Trafikverket styr alla tågförbindelser i hela Stockholm. Och de är inte få, det kan jag lova.

Såväl pendeltåg som regional- och fjärrtåg passerar förbi här, vilket innebär 600 olika tåg per dag. Det, ni.

Det finns dock också en omfattande busstrafik här, i form av Cityterminalen. 800 bussar avgår och ankommer denna per dag.

I den relativt nya serien tornhus, som vi har haft här på bloggen ett tag, har turen nu kommit till ett dylikt i korsningen av Vasagatan och Kungsgatan. Enligt min åsikt är detta dock ett av de tråkigare tornhusen i stan. Det känns nästan pliktskyldigt. I botten ligger dessutom en kebabrestaurang som inte serverar goda kebaber.

Alla som läser detta och är socialdemokrater kan jubla nu, för sedan kommer vi fram till ett av era allra heligaste tempel, LO-borgen. Vi andra, som inte bekänner oss till denna röda tro, noterar förstrött att detta hus inte bara har ett utan två torn.

I korsningen av Vasagatan och Kungsgatan ligger, förutom alltså ett dåligt kebabhak, också kontoret där jag jobbar när jag inte är ute på uppdrag någonstans. Just det, ja, nu vet ni. För övrigt är det som förgjort att ta sig in där med barnvagn. Höga trappor utan hiss eller ens spår för vagnen leder upp från entrén. Uselt, ur denna synvinkel. Bra ur många andra synvinklar. 🙂

Kungsgatan, ja. Denna halvlånga gata har vi stiftat bekantskap med vid såväl Hötorget som Östermalmstorg. Här är alltså andra änden.

Det vimlar av mycket små och trånga gator här. De är ofta folktomma eftersom de inte innehåller något särskilt spännande, bra om man snabbt vill promenera genom dem.

På Gamla Brogatan, där jag har suttit och jobbat i en tidigare lokal, finns det hus med mycket färg. Det gillar vi, som bekant.

För att komma längre upp måste vi dessvärre korsa Drottninggatan. Vi sköter det snabbt denna gång, då ni vet vad jag tycker om denna helsikesgata.

Vi passerar också Mäster Samuelsgatan och tittar upp mot huset där jag på sjunde våningen ”skapade magi” som konsult i början av 2000-talet. Eller, va?

Sedan är vi äntligen framme vid citykärnan i Stockholm, Klarabergsgatan och Sergels torg.

Här kan man shoppa på Åhléns, en stor och anrik byggnad. Dessvärre är deras utbud nuförtiden i stort sett ointressant, då det nästan bara handlar om olika klädmärken.

Sergels torg, ja. Här har det hållits ett oräknekligt antal demonstrationer och torgmöten genom åren. Och tonvis med narkotika har bytt händer och förtärts på dystra toaletter i närheten. Själva essensen av Sverige? Näää … Låter lite för dystopiskt.

Den odrägliga Drottninggatan fortsätter givetvis framåt så långt ögat kan nå.

Vi tar av åt vänster och kommer upp på Brunkebergstorg. Här ligger Riksbanken och flera andra banker men själva torget har länge varit en riktigt trist plats att besöka. Sedan några månader tillbaka finns det dock en bar och några sköna stolar här och då och då kommer det food trucks förbi. Elefanten, kallas det

Vi viker av åt vänster än en gång och befinner oss nu på Malmskillnadsgatan. Vi får nu en vy av de höga, men lite trista, Hötorgsskraporna, som vi har sett i tidigare blogginlägg. I ett av dessa hus har jag alltså arbetat en gång i tiden.

En högre syn av den fulsnygga glaspelaren vid Sergels torg framtäder. Jag undrar när fontänerna nedanför är påkopplade. Tycker de oftast är torrlagda nuförtiden.

En blick åt det andra hållet ger vid handen utsikt över Hamngatan där väldigt mycket shopping kan genomföras, om inte annat på dyra Nordiska Kompaniet. Längst ner skymtas Kungsträdgården.

Tunnelbanestationerna är extremt nära varandra här i stan. Bara något hundratal meter bort ligger Hötorget.

Vi tar nu en annan väg tillbaka neråt tåg och räls igen. På vägen får vi en skymt av Stadshuset, som trogna läsare först stiftade bekantskap med vid Rådhuset.

Stockholms centralstation är Nordens största järnvägsstation och här passerar 200 000 människor varje dag. Det är fler än i Säffle, Göteborg eller Malmö, det. Ha, där fick ni. 😉 Själva byggnaden är dock rätt virrig interiört och inte den snyggaste exteriört. Men livlig är den, som sagt.

Vi har nu täckt in hela T-centralens tunnelbanestationsområde och därmed Sveriges nav och viktigaste del. Innan Julia och jag lämnar er för den här gången tittar vi dock upp mot terrasserna på det närbelägna hotellet där Jenny och jag sov över efter det att vårt bröllop hade stundat. Den goda frukosten på terrassen i solskenet, med champagnen upphälld, är mycket minnesvärd.

God mat och fina utsmyckningar vid Kungsträdgården

En av de minst frekventerade tunnelbanestationerna – gissar jag – är också den sista Julia och jag besöker på den Blå linjen, nämligen Kungsträdgården. Varför tror jag att den är så lite besökt? Kanske för att de stora knutpunkterna T-centralen och Östermalmstorg ligger så nära?

Nå, det spelar ingen roll för oss. Vi har ju som mål att besöka alla 100 tunnelbanestationer och detta är en av dem. Så besöka den gör vi.

Kungsträdgården är en park i centrala Stockholm, där det ofta anordnas olika matfestivaler och andra kulturella evenemang. Parken ligger lite inklämd och är inte så stor, men den är trevlig ändå.

På ena sidan av Kungsträdgården ligger Kungliga Operan och i källaren till denna en klassisk restaurang med det väldigt logiska namnet Operakällaren. Jag och Jenny dinerade där för några månader sedan. Det var gott, trevligt och minnesvärt. Men också lite tillkrånglat och pretentiöst och det är inget ställe vi går tillbaka till.

På den andra sidan av parken hittas Grand Hôtel, Stockholms finaste och snobbigaste hotell. Men också med det absolut bästa Afternoon Tea-erbjudandet, i Cadierbaren. Har ni inte avnjutit detta, gärna kompletterat med en flaska Pol Roger till, har ni inte upplevt Stockholm på riktigt.

Längre ut, bortom hotellet, ligger Skeppsholmen, där min syster ska gifta sig i höst och jag ska vara såväl Best Person som en av tre toastpersoner.

Strax före denna holme finns Nationalmuseum beläget. Jag är ingen museiperson, men jag har fikat där en eller två gånger. Bara en sån sak.

Hur ser då själva Kungsträdgården ut? När man kommer in i parken från södra sidan finns det lite gräs och lite grus. Detta är ingen park där man normalt ligger i gräset och äter picknick, utan här är det bänkar som gäller.

Det finns en allé av träd på ömse sidor om mitten. Här ligger också några lunchrestauranger som vet att ta betalt.

Den mest kända delen av Kungsträdgården, bassängen, är tyvärr torrlagd när vi är där, av någon outgrundlig anledning. Vid lunchtid en solig majdag är det dock fullkomligt packat av människor här som äter sina medhavda lunchlådor och njuter av värmen.

Själva tunnelbanestationen ligger på andra sidan Kungsträdgårdsgatan. Där ligger också en massa företag, som sitter i anrika lokaler och har det mysigt. Man bor inte direkt här, utan det är mest näringslivet som håller till vid Kungsträdgården.

En smal liten väg leder upp mellan de förhållandevis låga husen.

I andra änden kommer man fram till Blasieholmstorg, troligen av turister ett av Stockholms innerstads minst besökta torg. Varför? Det finns inget annat här än – just det – företag och olika administrativa funktioner.

Kungsträdgården är måhända litet till ytan, tunnelbanestationsmässigt, men där finns utan tvivel de vackraste utsmyckningarna i hela tunnelbanesystemet.