Skarpnäck – skön stämning

Igår var det dags för nästa, denna gång lite längre, tripp i tunnelbanan för mig och Julia.

Jag hade bestämt mig för att börja längst ut på en linje och jobba mig inåt. Jag tänkte att vi skulle ta det första tåget söderut från Medborgarplatsen, och därmed blev Skarpnäck vårt första resmål.

Jag har aldrig varit i Skarpnäck tidigare, men gillade det rätt mycket. Redan när man går av tåget på stationen får man en lite mysig känsla i kroppen.

Som bekant har jag inte mycket till övers för äldre fastigheter, må de vara miljonprojekt eller 1800-tal med kakelugn, allt är lika ointressant för mig. Jag vill bo i lägenheter eller hus som inte är äldre än cirka 20 år, det är min filosofi. Och sådana byggnader finns det i Skarpnäck. Gissar jag. Arkitekturen överallt tyder i alla fall på det.

Jag gillade också att man inte direkt möts av ett torg omgärdat av affärer. Det är lite trist, tycker jag. Här kom man istället upp på en lång gata som kantas av bostadshus med affärer i bottenplanet. Ett rätt coolt, högt hus i ena änden bidrog till den trevliga känslan.

Julia och jag rullade respektive vandrade bortåt längs med gatan. Det första vi stötte på var ett kulturhus inrymmande såväl bibliotek som kurslokaler. Fastigheten i sig var rätt snygg också.

Det jag gillade bäst med Skarpnäck var dock några radhus i glada färger, som ligger vid en större äng eller allmänning en bit bort. När vi gick förbi husen såg vi folk som stod i sina kök och lagade mat och utanför finns trevliga, om än ganska små, gräsmattor. Snygga färger och fint läge.

Nu säger jag inte att vi ska eller att jag ens vill flytta till Skarpnäck. Inte nu och kanske inte ens någonsin. Men om jag skulle vilja flytta till en förort som inte ligger alltför långt bort från innerstadens glam och servicenivå är Skarpnäck inte diskvalificerat. 🙂

Vad tyckte Julia om allt det här då? Vem vet. Hon satt mest i sin vagn och tittade sig omkring när vi rullade förbi. Jag tror att hon mest gillade tunnelbaneresorna, då hon log, lekte med munnen och jollrade.

Det blev en pyrrhusseger

Vi gjorde det vi hade föresatt oss och lät Julia vara uppe 30 minuter längre igår kväll, detta för att få henne att sova längre på morgonen. Och det gjorde hon. Julia vaknade upp ur sin skönhetssömn klockan 07.05 imorse, istället för de normala 05.45.

Yippie! Eller?

Nja, kanske inte. Hon somnade visserligen 19.10 igår kväll, men hon vaknade 19.40 och vägrade somna om. Det var hysteriska skrik i 20 minuter. Sedan fick hon vara uppe och leka i soffan i 1,5 timmar. Vid 21.30 somnade hon slutligen, denna gång utan några hysteriska skrik. Men det var ju inte bra för henne att vara uppe så mycket längre på kvällen, hon behöver ju sin sömn.

Det var heller inte odelat bra för hennes föräldrar. Hur gosig och söt hon än var i soffan – hon klängde och jollrade och gosade som om hon aldrig gjort annat – vill jag och Jenny gärna ha lite icke-barntid på kvällarna också.

Frågan är dock varför detta hände? Det finns flera möjliga anledningar:

1. Julia och jag hade varit ute och vimsat omkring i Stockholms förorter hela dagen; det kanske blev för mycket intryck?
2. För första gången sedan hon slutade amma bestod hennes middag inte av den vanliga gröten utan enbart av pannkaka (och lite vispad grädde). Visserligen rätt mycket pannkaka, men ändock endast pannkaka. Var detta något som ställde till det i hennes mage, tro?
3. Vi lade som sagt Julia 30 minuter senare än vanligt. Är det så liten ändring av sömnrytmen som räcker för att hon ska bli alldeles crazy?

Vi vet inte varför Julia bestämde sig för att inte komma i ro igår. Vi kommer återigen testa att lägga hennes lite senare någon gång i framtiden, men nu tar vi tillbaka den gamla tiden över helgen åtminstone, så får vi se vad som händer med hennes uppvaknandetid.